måndag 17 juni 2013

Vissa hjärnspöken får en att må bra.

Nu i kväll när jag stod och rensade mina trädgårdsland kunde jag svurit på att jag hade sällskap. Jag vet inte hur många gånger jag vände mig om för att jag kände precis som om en katt strök sig längs benen. Men när jag vände mig om var där ingen katt.

Jag vet inte riktigt var jag står i huruvida man kan se, känna, förnimma, ana eller bara längta efter de som inte längre finns. Men idag var Arne med mig i trädgårdslandet, om än bara som en längtande tanke som på något vis tedde sig väldigt riktig. Till slut vände jag inte mig om för att se, istället låtsades jag att han var där och hälsade på. Men det fick mig att må bra och då tillåter jag mig själv att låta fantasin sväva bort en stund innan verkligheten kommer ikapp.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar