Jag börjar tro att tiden driver med mig. När man behöver som mest tid så tar den alltid slut och när man som mest önskar att den bara passerade då sniglar den sig fram. Det är helt snevridet. Jag önskar att jag kunde vända på det så att tiden blev lång när man behövde den och snabb när det passade. Tänk så mycket gladare alla hade blivit. Om man längtar till något går det så långsamt att det ibland känns som att klockan går baklänges. Man försöker göra saker för att distrahera sig själv och släppa fokus från visarna men det liksom vill sig inte. Skulle det däremot vara så att sakerna man ska göra är många då ska tiden envisas med att springa fram. Jag misstänker skarpt att min visare är lös i det läget och snurrar som en tok eftersom timmarna bara flyger iväg. Eftersom jag har kommit så långt i min tanke att jag vet att det är min upplevelse av det hela som gör att situationerna känns som jag nyss nämnde så är det ju märkligt att jag inte kan lyckas få min medvetenhet att vända på det.
Omformation och prova igen
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar