Jag har sprungit runt här hemma nu och försöka skapa lite ordning i förkylningskaoset men jag gav upp. Istället satte jag mig här igen och började filosofera. Häromdagen upptäckte vi att någon klottrat något obegripligt på vår postlåda. Den dagen var i övrigt väldigt bra men när jag tänker på den och känner känslorna från den dagen så känner jag mig mest arg. Är ilska, besvikelse och irritation mycket starkare känslor än alla positiva känslor eller hur kommer det sig att det man minns är det som inte blev som det skulle och inte allt det som gick precis så som man tänkt eller till och med bättre?
Jag vill åtminstone tro att jag så småningom lyckas vända en tragedi (i milda mått mätt) till en rolig historia. För till sist brukar allt sluta lyckligt och det ligger något i uttrycket inget ont som inte har något gott med sig (förutom en bunte irritation på vägen). Så länge historien får ett lyckligt slut kan till och med den tragiska vägen dit bli lite komisk (iaf när det gäller mig).
Jag ska öva på att vända fokus tror jag. När jag lägger mig på kvällen ska jag tänka på minst en bra och positiv sak som hänt och ta med mig den känslan när jag somnar, kanske kan man få med den känslan in i morgondagen då och kanske till och med skapa en positiv spiral... Det är värt ett försök för ilskan är inte värld så mycket tid när det finns så mycket att glädjas åt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar