Det började med att jag fick syn på en fin råbock i trädgården när jag vaknade. Jag sprang genast och hämtade kameran och fick till ett par fina bilder.
Medan jag fotograferade smög Svante ut på fönsterbläcket och spanade in sitt byte.
Sakta smög han närmare
Och närmare...
Och närmare...
Och närmare...
Sedan började han huka sig...
Krypande tog han sig sakta framåt.
Sen lade han sig ner och väntade på bytets nästa drag...
Vad skulle det blir...
Han valde att springa...
Och efter sprang Svante tills råbocken hoppat över stenmuren och försvunnit ut på åkern.
Man kan ju inte säga annat än att Svante har tro på sig själv. Att från början tro att det skulle kunna gå vägen är onekligen imponerande.
Härliga bilder fru Persson!
SvaraRaderaTack! :)
SvaraRadera